Rena guldgruvan för framtiden

På Gullbäckens förskola använder man material som någon en gång bara tänkte slänga, i arbetet kring små barn. Farligt?

Nja, bara om man är rädd för att barn ska bli smartare än oss vuxna, skrattar Rebecca Petersson, en ung framtida kraft att räkna med i förskolevärlden, som vi lyckats locka till Vaggeryds kommun och som efter att ha upptäckt vår Remidapedagogik kommer att bli svår att locka härifrån.

– Jag kände faktiskt inte till så mycket om den här pedagogiken innan jag kom hit, berättar Rebecca, det kanske är något som Vaggeryd ska komma och berätta om under utbildningen på högskolan. Det lockar säkert många att söka sig just hit, säger Rebecca medan hon börjar plocka fram ett egenhändigt tillverkat memory-spel, med barnens ansikten på.

Vad Remida är

Själva namnet på pedagogiken är en lek med återanvändning och namnet på staden där allt det här började: Reggio Emilia. Andra halvan kommer från Kung Midas, som enligt sägnen kunde förvandla allt han tog i till guld; någonting man menar att barnen gör, när de skapar eller faktiskt också bara gör med sitt utforskande förhållningssätt.

– Ja, berättar Camilla Johnsson som också arbetar på Gullbäckens förskola, det handlar om att ta vara på barns naturliga vetgirighet och hur de utforskar sin omvärld, mer än att ”bara” skapa nya föremål av spillmaterial.

Riv ner och prata om det

Till exempel är det rum som barnen tycker mest om att vara i, rummet med de stora byggklossarna i frigolitliknande material och gigantiska papperscylindrar. Det man gör där inne är aldrig beständigt, man river ner och bygger om och hela tiden pratar man och inviger varandra i leken. Så lite otippat nog har det visat sig att det inte bara är uppfinningsrikedomen som mår bra av den här pedagogiken – språket utvecklas med raketfart.

Guldgruvan i nätverket

Det finns ett beslut i Vaggeryds kommun, om att vi ska ta vara på medarbetarnas kunskap när vi bestämmer vad vi behöver utveckla för framtiden. Några som är väldigt bra på den här typen av samtal är alla de tio förskoleavdelningarna i vår kommun som tillsammans träffas regelbundet och pratar om vad man lärt sig av arbetet kring spillmaterialet från våra företag i trakten.

– Men man kan också ta med sig olösta problem eller behov, och få de andras tips och ingångar på vad man kan pröva, säger Rebecca.

– Det här är något jag tycker väldigt mycket om som ganska ny i branschen, lägger hon till.

Någonting gammalt och någonting lånat

Som det där gamla ordspråket säger när det gäller början på ett lyckat äktenskap ni vet, om att man ska ta någonting ärvt, någonting lånat och så vidare, så är det nog precis just så med den för oss så ovanligt lyckade kombinationen mellan typisk företagsbygd och det nytänk som en liten stad i Italien så generöst delat med sig av till oss.

Och tack vare den här kopplingen så har vi också i samma stund blivit en lite annorlunda arbetsgivare som sticker ut på marknaden för de hett eftertraktade förskolelärarna.

– Jo, bekräftar Rebecca, det blir nog svårt att tänka sig att jobba på något annat sätt nu när man fått prova på detta.

Och där, kära kommuninvånare, har vi när det gäller glada och idérika barn och motiverad personal omkring dem, en ren och skär guldgruva att fortsätta ösa ur.

Lyllo oss!

Text. Cathrine Palmcrantz